Everyday is a Saturday. @ Eastbourne, East Sussex

Idag efter att ha samtalat med min nya bundis på bussen och lämnat charmtrollet på dagis. Trodde också typ här att jag skulle kunna lägga mig ner och avlida lite, tydligen räcker inte 14 timmars sömn plus en hel natt. Efter att ha avlidit lite så fyllde jag minst en hink med blod hos doktorn. Men efter som att jag har utnämnt mig själv till doktor så kan jag berätta att jag mår bättre. Jag är inte ett stort sår med pundar ögon längre. Idag var också alla spädbarn i staden hos doktorn, ett tag där blev jag helt kär i en 10 veckors bäbis och tänkte ta med den hem ända tills jag kom på att alla barn ska hamna i trotsåldern.

Sen kom jag på den kalas bra ideen med att åka till gymmet. Jag kan inte simma, min kropp är inte byggd för att flyta. Mina ben kan inte göra samma rörelse. Jag är heller inte kapabel till att tima mina andetag med de få tillfällen jag lyckas hamna över vattenytan. Så därför sväljer jag ungefär 56 hinkar med vatten och flyter ännu sämre. Så efter 23 livsfarliga minuter gick jag upp. Dessutom så tog en gäng tjäcka pensionärer över poolen (polen, pollen, hållet-med-vatten-i). Kände inte att jag borde dela mina nära döden upplevelser med folk som kan ha mindre starka hjärtan.

Sen tog jag bussen hem. Det tog 32 minuter och jag visste var jag var i ungefär 1 minut och 32 sekunder, resten av tiden så var jag helt vilse och ville bara gå av och ringa efter hjälp.

Såhär bra utsikt hade jag iallafall i någon minut i min vilsenhet.
Sen hittade jag det här huset. Världen sötaste lilla hus. Får jag inte bo i ett sånt när jag blir stor så vill jag inte bo alls.

Här låg också en hel cool kyrka som jag inte riktigt hade tid att få ett ordänkligt kort på.

(Jag kan ha glömt att säga detta men om man vill se bilderna på min blogg bättre så kan man trycka på dem.)