Everyday is a Saturday. @ Eastbourne, East Sussex

Igår när Ava hade vart påväg hem på tåget med sin mamma så hade hon skådat en man med en Sony eriksson telefon och då hade detta charmtroll kläck ur sig: "Look, that man has a swedish phone!" (Min vanliga är alltså en sony eriksson och jag namn gav den till min "swedish phone" och min nya till "the new phone".)

Att lämna Ava på dagis är fridfull upplevelse. Hon går glatt till bussen, pekar och pratar och trycker på knappar och sjunger och har sig.
Men påvägen hem är det mer ett litet helvete. Idag var det i stort sätt ett under att både flickan och jag kom hem med livet i behåll. Ungen kommer helt plötsligt på att hon är i trotsåldern och att hon är fruktansvärt trött och även ganska hungrig. Hon börjar slås och kivas, men detta kommer vi till sist överens om att det är inte okej att bete sig på det viset och vi går vidare. Efter cirka en goda 32 meter så sätter sig ungen och vägrar gå någonstans och vrålar och har sig. Mitt utanför ett jäkla kontor med 3 medelålders kvinnor (helt jäkla garanterat barnlösa) som står i fönstret och kollar glatt(!!) på när jag försöker först lite snällt reda ut med Ava om vad som är fel. Inget är fel hon vägrar bara gå och fortsätter vråla. Då försöker jag lite snällt sådär fråga om jag ska bära henne om det är för att hon är trött. (Här försöker jag alltså på bästa smidiga sätt få armmuskler och få hem ungen.) När inte heller detta funkar och hon vrålar om möjligt ännu högre så försöker jag med det klassiska, "Du får en kaka när vi kommer hem, och vi kan spela elefant spelet, eller teckna eller leka flygplan ELLER VAD TUSAN SOM HELST bara du börjar gå igen".
Ungefär här tappar jag nerverna medans de medelsålders tanterna står och faktiskt garvar åt hur desperat jag börjar bli.
Så jag lyfter upp ungen och går. (Vi befinner oss på världens mest befolkade gata och nu vill jag bara få Ava där ifrån, och mig själv.) Här infinner sig trotsålderns jäkligaste höjdpunkt, sparkar och skriker och ålar och far. När inte tanterna är inomsynhåll så ger jag upp sätter ner ungen, denna gången sitter hon iallafall inte mitt på vägen och vrålar. Nu är hon tyst och bara sitter och är omöjlig att få att gå. Här ger jag upp och förstår helt plötsligt varför mammor får nervsamanbrott och iband vill strypa sina barn. Så jag sätter mig ner med och säger inte ett ord.
(Här hade jag utan ansträngning kunnat börja lipa som en idiot. Sömnbrist brukar aldrig påverka mig så mycket men när detta blandas med ofrivillig sömnbrist pga en sönderkliad kropp, trött-medeciner och ett stycke unge som är hungrig och trött så funkar ingenting.)

Mot alla odds verkar detta ha varit lösningen och efter en tysta 4 minuter så reser vi oss upp och går glatt hela vägen hem.

HERREGUD HUR HAR DU ORKAT MED MIG I ALLA ÅR MAMMA?! Jag har ju haft trottsåldern i en goda snart 19 år..

Jag tror aldrig att jag har hatat mig själv så mycket för att inte ha tagigt med mig en frukt eller en klubba eller vad tusan som helst som är möjligt att muta med. Jag har liksom på något sätt tyckt att det är märkligt jäkla nog att man nu konstant kan hitta minst en napp och pappersnäsdukar i min väska.

Här bor jag frästen, mitt rum är det vita uppe till höger. Världens charmigaste hus.


Idag var jag hos doktorn och fick veta mina värden igen. De är sämre men doktorn sa att det kan bero på att man ibland mäter lite olika i olika länder. Så då är det samma eller sämre. Jag som lever i min kropp kan ju säga att det är värre. Nu är jag inne på medecin nummer 4 som är ett pulver som man ska bland i något och det smakar mjöl. Min kära doktor har aldrig skrivit ut detta till något sådant här fall förut.. Kalas.